Okänd mark

Jahaja, då kan jag lägga till ett nytt epitet till min lista: bloggare.. Trodde aldrig att jag skulle kalla mig själv för det. Har egentligen aldrig riktigt förstått varför man bloggar, jag menar, tror jag att min vardag är så intressant? Och vem är så intresserad av min vardag? Väldig få kan jag säga; mamma, pappa, jag själv och möjligtvis pojkvännen. Den sistnämda brukar dessutom bara lyssna med ett halft öra..
Okej om jag hade haft ett superhäftig och exklusivt liv med massa resor, nya människor och nya upplevelser varje dag, visst, då kan jag förstå att man bloggar. Men om man bara lever ett vanligt, ordinärt liv där de enda resor man gör går mellan hemmet i Stockholm och hemmet man delar med pojkvännen i Dannemora, varför ska man blogga då? Då känns det inte så aktuellt med en blogg.

Men..
Efter att ha läst kusinens blogg i x antal veckor, har jag kommit på mig själv med att likt en äkta junkie, gå in på hennes sida flera gånger om dagen, bara för att se om hon skrivit någonting nytt så att jag kan stilla mitt beroende av Kusin up dates. Hennes blogg förändrade någonting djupt inom mig, påverkade hela mitt tankesätt. Jag började sakta men säkert att omvärdera mitt forna förakt och min oförståelse, för det var just vad det var. Ren och skär oförståelse.. Jag insåg inte att man inte bloggar för att tillfredsställa andras behov, utan sitt eget.
Att man gör det för att vardagens alla små ord och upplevelser, en kaskad av intryck, snurrar runt i huvudet på en och bara ber om att få formuleras till tankar och att få bilda meningar. Att få skrivas ner, att få skapa ett avtryck..
Det tog ett tag för mig att ta till mig detta fenomen, som det gör med det mesta egentligen, är nog lite av en konservatist. Men nu har jag tagit steget ut, ut i det okända och jag ska ge det en chans. Jag kommer säkerligen inte att vara en lika flitig skribent som min härliga kusin, men vad gör väl det?

Jag provar mig fram, ett inlägg i taget...