Jag har mått bra ett tag nu, riktigt bra, rent själsligt. Allt det som tyngde mig för en månad sen har i princip löst sig. Och jag fått den där inre harmonin igen som jag har saknat hos mig själv så länge. Jag har börjat att blicka framåt istället för bakåt, jag har börjat röra mig mot framtiden - mot det som blir och som ännu inte har skett istället för att sitta fast i det som har hänt, det som var.
Och jag har varit glad. Jag har skrattat, jag har dansat, jag har festat, jag har varit tillfreds.
Och nu skulle jag bara röja undan i det kaos som kallas för "mitt rum" eftersom att jag ska ha fest imorgon. Men som vanligt så kan jag inte bara röja undan när jag börjar, jag ska organsiera ALLT! Minsta lilla vrå, låda eller ask ska organiseras och gås igenom. Vilket är lite som att gå på upptäcksfärd i sitt eget liv, då man alltid hittar saker som man har glömt bort att man ens hade. Men vissa upptäckter hade jag fan kunnat vara utan känner jag just nu.
Jag började organisera i min smyckeslåda och vad ligger där, längst ner i asken under alla andra ringar om inte min gamla förlovningsring? Först såg jag den inte, trodde att jag hade tömt ur alla ringar som låg i lådan men så kikade jag ner en gång till och ja, där låg den. Och genast gick det en ilning genom kroppen och ett hugg genom hjärtat. Innan jag ens hann tänka så satt den på ringfinget, där den suttit så många ggr förr. Där den suttit så mycket att huden under fick en annan färg än den övriga. Där den suttit så länge att jag fick som ingröpningar i fingret.
Där satt den alltså nu igen. Men den här gången har jag inga ingröpningar i fingret. Den här gången har jag samma hudfärg över hela handen. Ringen har blivit matt i färgen och den har mist sin glans. Den här gången känns det bara fel. Men lik förbannat så kan jag inte låta bli att minnas tillbaka på den tiden när jag kände att det var fel att inte ha ringen på sig, när den var en del av mig, när jag trodde att den för alltid skulle vara en del av mig. När den glänste och jag med den. När den och jag var en del av något större.
Nu är det bara en ring. Och jag. Och inte ens vi hör ihop. Jag hör inte ihop med någon. Och även om det var så jag ville ha det så gör det ont att bli påmind om det jag valde bort, om vad jag kunde ha haft.
Nej, den där jävla ringen kunde jag ha varit utan idag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar