Jag är inte rädd för att dö, det är jag verkligen inte. Men jag är rädd för att dö på vissa sätt. Ett väldigt jobbigt sätt att dö på skulle vara om jag skulle dö naken, tex om jag halkade i duschen och bröt nacken och så skulle nån behöva hitta mig så. Det är jag rädd för men mera rädd som i att det hade varit extremt pinsamt och känslomässigt ångestladdat än faktiskt rädd.
Men som sagt, jag är inte rädd för att dö. När jag flyger tex så brukar jag alltid tänka att planet kommer att krascha, att motorn kommer att explodera och att vi kommer att störta till marken och dö. Men konstigt nog så skrämmer det mig inte. Jag sitter alltid i spänd förväntan vid start och landning och bara väntar på att det ska ske något (rent statistiskt så är det då som det flesta flygplansolyckor sker). Men jag är alltid tillfreds och jag har alltid en känsla av inre ro och jag brukar alltid tänka "om vi dör nu så gör det inget, jag skulle kunna dö nu". Och då menar jag inte på ett sånt "jag-är-deprimerad-och-vill-inte-leva-emounge-sätt" utan just som jag skrev, att jag är tillfreds och inte har något som helst problem med tanken på att dö på ett sådant sätt.
Men när jag säger att jag är rädd för att dö på vissa sätt så menar jag att det finns en del, eller egentligen två, scenarier som skrämmer mig till vettet.
Som säkert några av er vet så har jag en sjuklig fobi för broar med vatten under. Broar med mark under går hur fint som helst. Det är de med vatten under som skrämmer skiten ur mig. Men egentligen bara om jag sitter inne i ett fordon. Jag kan fint, eller inte fint, men jag kan iaf gå över en bro utan några större problem. Men att sitta inne i en buss, bil eller ett tåg som kör över en bro med vatten under är riktigt, riktigt plågsamt för mig. Jag får superångest, jag kallsvettas, mina ögon blir tårfyllda och jag slutar att andas, helt tills vi är över på andra sidan. Och varje gång jag kör över en sådan bro så ser jag framför mig hur bron faller samman under oss, hur fordonet som vi sitter i kör igenom räcket och vi hamnar i det mörka, kalla vattnet. Och att det inte går att ta sig ut, att vi sitter där inne medan vattnet strömmar in och dränker oss samtidigt som vi bara sjunker djupare och djupare ner mot botten. Det är ett sätt jag verkligen, verkligen inte vill dö på. Sätt eld på mig, kväv mig, häng mig, skjut mig eller dränk mig i badkaret. Men låt mig inte dö för att bron rasar samman eller för att vi kör av...
Det andra scenariot som skrämmer mig är nästan värre. Den med bron är en rent djurisk och instinktsmässig rädsla. Men det här är en emotionell rädsla och det är värre.
Jag är livrädd för att dö ensam.
Jag är livrädd för att bli en av dem som finns överallt runtomkring oss. Alla de som är så uthungrade efter mänsklig kontakt att de griper varje chans de får till lite socialt umgänge, må så vara om det är önskvärt eller inte av den andra parten. Mannen i kassakön som berättar för dig om sin samling med kapsylöppnare. Kvinnan på bussen som berättar om en man som hon älskade för länge, länge sen men som inte längre finns. De som sitter ensamma på en parkbänk och ser på livet istället för att delta i det. De som sitter hemma och väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer, ett brev som aldrig blir skrivet och ett besök som aldrig dyker upp. De som vältrar sig i gamla minnen istället för att skapa nya.
Jag är livrädd för att bli en av dem som ingen vet exsisterar, som ingen hälsar på och som ingen saknar. Jag är livrädd för att bli en av dem som dör i ensamhet, som ingen älskar och som ingen sörjer.
Kör av bron med mig, rakt ner i det kalla vattnet och låt mörkret omsluta mig.
Men låt mig inte dö ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar