Den har varit där i några dagar nu, lurat i bakgrunden och bidat sin tid. Jag har känt av att den är där. Men ändå blir jag lika överraskad varje gång den väl slår till.
Det börjar som en liten aning av att den är på väg, en smygande känsla. Men allt eftersom dagarna går växer den sig starkare och gör sig påmind hela tiden. Särskilt på nätterna, nätterna är värst. Då är det som att hela jag är inlindad i en enda stor fuktig och klibbig filt. En filt som vävts samman av ångest och oro. En filt där varje liten fibertråd representerar något eller någon av alla de saker som snurrar runt i mitt huvud. Och ju mer jag försöker slå bort dessa tankar och funderingar, desto hårdare dras filten åt, så hårt att det tillslut känns som att jag inte kan få någon luft.
Och alltid när paniken är som närmast och ångesten som störst, när jag inte längre vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen, lossar den på sitt krampaktiga grepp, sakta, bit för bit, som om bara för att säga "Inte än, inte än"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar