Oflyt eller vad?!

Vilken fantastisk vecka jag har haft! Eller inte....

Det började i tisdags med att en mås bajsade på mitt linne när jag och Annika var ute vid Lyssnarängen och badade. Det innebar att jag inte kunde ha på mig linnet hem utan var tvungen att sätta mig min stora tjocka munkjacka i sommarvärmen. Tänkte att det inte gjorde så mycket då jag ändå bara skulle hem, och eftersom att Annika släppte av mig vid stationen så skulle jag kunna cykla hem min cykel som stod där sen tidigare. Trodde jag...
Kommer fram dit där cykeln borde stå, men det finns ingen cykel, bara ett cykellås, utan cykel i! Då har nån klåfingrig och lat jävel dyrkat upp låset, tagit cykeln och sedan hängt tillbaka låset, som för att håna mig. "Titta-så-lätt-det-var-att-sno-din-cykel" liksom...
Så jag fick gå hem, i min munkjacka, utan cykel, med ett cyklelås i handen. Det var ju fint att de lämande kvar det, så att jag kan använda det igen. Om jag har lust att få en till cykel snodd menar jag...

I onsdags så jobbade jag ute i Österbybruk fram till 16, tog mig sedan hem till Jonas där jag hade kvar en annan, mycket sämre, cykel som jag tänkte ta med mig på tåget in till stan, för en cykel måste jag ju ha. Hade tänkt att ta 16.45 tåget hem och kom fram till Örbyhus. "Jaha, nej nej, det gick inget tåg då, det går först 17.15, nu blir jag sen hem, vad fint!"
17.15 tåget kommer, ska kliva på. Då säger tågvärden "Du får inte ta med cykel på det här tåget, du måste vänta till efter kl.18 för det".
Satans helvets jävlar! Ja, det var ju bara att snällt sitta och vänta i en timme på nästa tåg, vilket gjorde att jag blev supersuper sen hem och min mobil dog så jag hade ingen möjlighet att höra av mig och säga det heller. Jaja, jag kom hem till slut iaf...

Igår när jag skulle cykla på cykeln så upptäckte jag att det var punktering på den, kuuul!

Idag skulle jag ner till Samariterhemmet och äntligen sätta in p-staven som jag har försökt med sedan i slutet på förra sommaren men inte fått pga min blodsjukdom och för att de inte har vetat hur den går ihop med staven. Hursomhelst så har de kommit fram till att det går bra och idag skulle jag alltså sätta in den.
Tanten som ska sätta in den har ingen koll på någonting, redan från start. Först tänker hon sätta in den i höger arm, trots att jag säger att jag är högerhänt. Får påpeka detta 2ggr innan hon rättar sig. Sedan, efter att jag lagt mig i stolen och lagt ut vänster armen på bordet med insidan uppåt så börjar hon peta och känna. "Ja, här någonstans ska den sitta. Hm, hm, hm. Äh, vi spritar hela skiten, utifall att!"
Efter det så ställer hon sig och läser på bipacksedeln till p-staven hur hon ska göra. Hon står säkert i tio minuter och bara läser instruktionerna. Där och då inser jag att hon inte riktigt har koll på läget. Bedövning har jag iaf redan fått, ordentligt med sådan dessutom. Så tar hon fram hela den där p-stavs-kanylen och kör in den i armen. Jag känner ingenting men märker ju att hon gräver runt lite väl mycket. Sen, helt plötsligt så skriker hon "Åh, jisses!" "Det där vill jag ju inte höra!" säger jag. "Jo, men du vet, när man tränger igenom hudlagrena så känns det så obehagligt!" Ehh, oookeeej...??
Iallafall så fortsatte hon att gräva runt där i armen samtidigt som hon sa saker som "Åh nej, åh nej, vad hemskt!" och "Åh, jag kan inte det här, jag kan inte det här!"
Kändes inte riktigt helt okej att hon sa så... Som tur var så insåg hon att hon behövde hjälp av någon annan, mer rutinerad på området, (vilket jag önskat i över en kvart att hon ska inse) så hon kallade in en till kvinna. Och hon kunde sina saker! Jäklar anåda så smidigt och snabbt det gick för henne innan den var på plats!
Synd att jag inte fick henne från början....

Ja, som sagt, jag har haft en härlig vecka, och den är inte slut än, tyvärr....