Satansnatt och helvetesmorgon

Jag låg vaken i morse och lyssnade på hur grannhunden ylade ut sin förtvivlan över att vara ensam.

Mitt hjärta gör samma sak - det ylar ut sin förtvivlan över att vara ensam och den gör det intensivt och högt. I över ett dygn har mitt hjärta förbannat mig. I över ett dygn har mitt hjärta berättat för mig vilken idiot jag är, vilken hemsk människa jag är.
Men under samma tidsperiod så har min hjärna försökt att få mitt hjärta att inse det hjärnan redan vet; att det inte var rätt. Vi vill så olika saker, vi var inte rätt för varandra.
Men hjärtat skiter i det, allt hjärtat hör ur det resonemangent är ordet "vi" - ett ord som inte längre är. Precis som att "du och jag" inte längre är.

Och det gör så ont, det gör så förbannade ont. Hur kan något som jag vet är rätt göra så jävla ont?? Och hur fan ska jag få hjärna och hjärta att bli synkade, att inse samma saker och att hålla ihop?

För just nu går jag i bitar....