Nyligen hemkommer från ännu en tur ut på byen. Först var det förfest hemma hos mig där Sara, Henriette och Aleksander gjorde det till en enda stor skrattfest och sen vidare till Barfot. Och jag vet vad jag skrev, att jag INTE skulle shotta men det funkade ju inte, det funkar aldrig när man festar med Sara ;) Men jag är fan spiknykter; 2 glas rödvin, en shot och en öl gjorde mig inte det minsta berusad idag - det säger något om alkoholintaget igår :p
Efter ett tag på Barfor gled vi vidare till Rick´s där Sara och jag dansade oss svettiga men bestämde oss för att gå hem innan stängning då en av oss har bokat tid för lite självplågning tidigt imorgon. Lycka till med den förresten! ;)
På väg hem så kommer det fram en kille till mig, han undrar om jag har sett en annan kille nyligen. Jag svarade att jag såg en kille gå i samma riktning som jag skulle. Han säger då att det är hans kompis som har försvunnit, kompisen har "personliga problem" och har supit sig dängfull och vägrar nu att svara i telefonen. Man kunde verkligen se paniken i ansiktet på den här killen som pratade med mig. Vi följdes åt ända tills jag skulle svänga av vid mig men utan en skymt av den andra killen. Men när jag började gå upp mot mig så såg jag att det låg en ung kille på marken en bit längre fram så jag sprang tillbaka och ropade efter den första killen att han skulle komma. Och jodå, det var hans vän som låg på marken, storbölandes. Han grinade så mycket så att han nästan inte fick någon luft. Den första killen tackade mig och bad mig att gå, han trodde inte det hjälpte att jag var där. Så jag gick, men bara runt hörnet, kunde inte riktigt gå hem innan jag visste att allt gick bra. Den första killen försökte få den andra till att resa sig upp från marken, men han vägrade. Han "ville dö, låt mig ligga här, jag vill dö, jag vill bli överkörd jag vill inte leva. Jag kan inte leva utan mitt barn". "Snälla, stryp mig, var så snäll och stryp mig, jag vill dö, jag vill till mitt barn" sa han till sin vän. Här började jag att grina och det gör jag fortfarande. Hade ni sett eller hört den här stackars killen och den sorgen och smärtan han hade, ja då hade ni också grinat. Och han var så ung, han var yngre än mig, runt 20 skulle jag gissa. Förstår ni så hemskt, att mista sitt barn? Att ens barn dör ifrån en? Jag är inte en mamma, jag kan omöjligt sätta mig in i hur det skulle kännas, men jag är en människa med massor av empati så jag kan förstå och föreställa mig hur ont det måste göra, hur trasig man måste bli, hur hela ens värld faller i bitar. Det är ett öde man inte önskar någon, ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Stackars, stackars människa. My heart goes out to him and to every other parent that´s lost a child <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar