Jag har haft en nattgäst flera nätter i rad nu. Jag går och lägger mig ensam men så fort jag har släckt lyset så känner jag hur han kryper ner under täcket brevid mig. Jag känner hur han lägger sig tätt, tätt intill och viskar saker i mitt öra. Jag känner hur han får mitt hjärta att slå hårdare och mitt blod att rusa. Han håller mig vaken fast jag för länge sedan har bestämt mig för att sova.
På dagarna gömmer han sig väl, då och då skymtar han förbi men endast som en flyktig bild, en lös förnimmelse om vad som komma skall. Det är på nätterna han frodas, det är då han är i sitt rätta element. Det är på nätterna han kastar sig över min blottade kropp och min oskyddade själ likt en utsvulten fästing, en tankarnas paria, och livnär sig på alla mina rädslor och farhågor. Han har en exceptionell förmåga att finna det allra minsta frö till oro eller bekymmer och sedan få dem att växa till proportioner som skulle få Babylons trädgårdar att blekna i jämförelse.
Han är min nattliga mara.
Han är min ångest....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar