Sakta men säkert börjar livet gå tillbaka till det vanliga igen här i Norge. Sakta men säkert ser man folk som ler och till och med skrattar igen. Folk har börjat att gå vidare, att blicka framåt. Men samtidigt kan vi inte låta bli att blicka bakåt, mot den 22a juli. Dagen som lamslog ett helt land och chockade en hel värld. Dagen som för evigt kommer att vara fastetsat i våra minnen.
Igår var det gemensamm minnesstund över hela Norge. Vi var över 30 000 människor bara här i Bergen som mötte upp för att hedra de döda. I Oslo var det 150 000.
Det är fint, att något så ont har lett fram till så mycket kärlek och samhörighet. Det spelar ingen roll om vi personligen kände någon av de avlidna eller inte för vi blev alla drabbade, oavsett om vi är anhörig, vän, partner, Norsk medborgare, inflyttad invånare eller bara en medmänniska i världen. Och vi sluter alla upp, som en enad front mot den ondska och det hat som en enda sjuk man valde att förmedla.
För att citera Carl Bildt: "Den 22a juli 2011 var dagen då vi alla blev Norrmän"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar