När jag var liten så kom jag hem en dag från skolan och var så sjukt stolt över att jag hade lärt mig att stava "ärr" vilket jag berättade för pappa. Jag sa "Pappa, jag kan stava till bokstaven R - det stavas ä, r, r!" Och förväntade mig stora applåder och en hel storm av superlativ för att berättad hur duktig jag var. Jag fick ingenting.
Min kära far bara tittade på mig och sa "Nej, det där var fel. Man kan inte stava till bokstaven R"
Den känslan jag hade då, av att först vara extremt nöjd med mig själv för att sedan inse att min stora prestation i själva verket inte var en prestation alls - den känslan har jag nu också.
För först var jag väldigt nöjd med mig själv för att jag klarade av att "gå ut för bara några drinkar" idag och inte bli full. Sedan var det någon som påpekade att "det bara var en vanlig onsdag och att de flesta vuxna inte dricker idag".
Jaha, så mycket för den prestationen som tydligen inte var en prestation det heller! Aldrig ska man få vara stolt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar