Jag älskar gamla gubbar! Det finns fan inte mycket som är så sött som gamla gubbar. Eller trevliga. Eller glada. Eller tacksamma.
Sure, jag vet precis som alla andra att sura gubbar kan vara något av det jävligaste som finns. Men jag vet också av egen erfarenhet, både från äldreomsorg, restaurangbranschen och livet, att de inte är i närheten av att vara så många som de bittra gamla surhaggorna. Och trust me, surhaggorna är ALLTID en miljon värre än surgubbarna!
Men tillbaka till de söta små gubbarna. Några av mina bästa minnen från jobbet inom äldreomsorgen har jag med gubbar.
Möter en gubbe i korridoren. Påpekar för honom att hans gylf är nere. "Jaaa, jag tänkte att du kanske ville se picken?" svarar han snabbt som bara den. Jag säger att jag inte vill se den. "Näää. Men kanske det är någon annan som vill se den!" säger han då med hoppet lysande i ögonen. Jag säger att det är det inte. "Nä, det är klart, vem skulle vilja se en sån liten stump!" svarar han lika glatt.
Haha, den konversationen får mig fortfarande att skratta varje gång jag tänker på den :)
Eller som den gången när en gammal farbror som ibland åkte rullstol när benen inte riktigt orkade med, tittade på mig som sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka genom korridorerna. Och så skulle jag hämta honom för att vi skulle gå till matsalen varpå han tittar på mig och säger "Sätt dig ner i stolen, flicka lilla. Du behöver den bättre än jag" och dessutom vägrade att bli med till matsalen om inte jag satte mig i stolen och han fick köra mig i den till matsalen, vilket han fick tillslut. Haha, söta, söta lilla gubbe :)
Eller som gubben som brukar komma in på Moliere och som jag började att prata med den första gången han kom in. Det visade sig att han var änkeman med 3 barn som alla bor långt härifrån. Under hela det samtalet så framgick det så tydligt att den här söta, trevliga lilla gubben var ensam. Han var väldigt ensam. Och sällskapssjuk. Han stannade hos mig i över 3h den första gången och eftersom att jag hade det så stilla på jobbet hade jag tid att prata vilket han uppskattade. Han sa flera gånger att han tyckte att det var helt fantastiskt att jag hade tid och faktiskt lust att prata med "en sån som han". Efter den första gången så brukar han komma in nån gång varje vecka, antingen själv eller i sällskap med en vän. Och han vill alltid prata. Min chef har börjat att referera till honom som min "pojkvän". Men jag erkänner att om det går en vecka och han inte har varit in så jag saknar honom och hoppas på att nästa person in genom dörren ska vara han.
Eller som mina "torsdagsgubbar". Det är fyra pensionerade män som kommer in för att dricka kaffe hos mig varje torsdag kl 11 före de skall ut på fjälltur. Det är ett gammalt kompisgäng som har känt varandra i över 40år. Och de blir alltid lika glada av att se mig och jag av att se dem :)
Ja, kort sagt, jag älskar gamla gubbar och mitt liv vore så mycket tråkigare utan dem i det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar