Åh som jag hatar den här känslan, att inte duga till, att inte räcka som jag är...
Att aldrig kunna tro på vad andra säger när de säger något fint eller positivt. Att jag alltid tror att de ljuger, att de bara prövar att vara snälla. Att aldrig tycka att jag är värd något, att jag aldrig kan stå upp för mig själv. Och att jag alltid klankar ner på mig själv. Att jag på en millisekund kan gå från att tycka att jag ser helt okej ut till att känna mig som den fulaste människan i världen. Att avsky allt jag ser i spegeln, att bli äcklad av min egen kropp. Att jag alltid jämför mig med andra. Att jag alltid blir osäker på mig själv så fort någon ser på mig: är det näsan de ser på? Är det mina fula tänder? Min dåliga hy? Mina små bröst? Min stora rumpa? Mina fula knän? Mina håriga armar? Mina korta naglar? Mina feta lår? Mina stora vader? Mina stora manshänder? Min tjocka mage?
Jag blir galen! Jag ORKAR fan inte leva med mig själv! Jag bryter ihop av all jävla osäkerhet...
Jag har spenderat sååååå mycket tid med att önska att jag kunde göra om en miljon saker hos mig själv men nu skulle jag nöja mig med en: jag skulle vilja ändra bilden som jag har av mig själv. Jag skulle vilja vara nöjd med, eller åtminstonde kunna acceptera, mig själv. Det skulle spara mig så mycket energi, självhat och ångest.
Jag vet fan bara inte hur jag ska lyckas.. Jag har försökt, i så många år, med att förlika mig med mig själv och min kropp. Men det är ju ta mig fan helt jävla omöjligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar