The center of attention

Jag känner mig som en överkörd grävling idag, varje liten fibertråd och varje liten cell i min kropp gör ont. Min kropp försöker nog säga ifrån på allvar nu, att den inte vill vara med längre, att den inte orkar mer. Synd bara att hjärnan inte är så synkad med kroppen, för den envisas med det här plikttrogna tramset "Jag måste jobba, det finns ingen annan, jag kan inte stanna hemma".
Dessutom har jag gått och blivit dunderförkyld. Snorar och nyser i ett, hostar stup i kvarten och det gör ont, riktigt ont i halsen. Helt perfekt! Precis så som jag vill må...

Men vet ni, mitt i allt detta elände som det känns som att jag befinner mig i just nu, så är jag mottagare av en konstant ström med manliga beundrare. Vette tusan vad som har hänt egentligen. Men de är nästan som att de känner på sig att "Hon, hon har pojkvän, därför ska vi försöka på henne". För inte fan fick jag så här mycket uppmärksamhet när jag var singel inte! Jag skojar inte, ända sen jag kom tillbaka hit till Norge så har det nästan varit en kille i veckan som vill bjuda ut mig eller ha mitt telefonnr. Jag hade ju bla en liten asiat på halsen under ett par veckor, jag fick en dörrvakt efter mig som kom in på jobbet mitt och hängde framme vid disken i en timme innan han bad om mitt nr, en annan kille kom in på jobbet igår och drack vin och öl samt åt lite mat med en kompis till honom när han sa "Men du och jag ska gå ut och dricka ordentligt vin en dag! Och äta en massa god mat, ja, det ska vi göra!"
Bara så där, gav liksom inget spelrum för att tacka nej. Jag började med att säga att jag inte gillar mat (vilket är helt sant) och att jag inte äter kött. Lyckades få dem att fokusera på det en bra stund ("VA?! Äter du inte kött? Du är ju galen"! - inget man inte har hört förr liksom) och trodde att jag kom undan så lätt. Det gjorde jag inte, när det var dags för dem att gå så tog han upp det där med att gå ut och dricka vin igen, fick då säga att jag har pojkvän och att det inte går.
Men ja, det är ju värsta bästa raggningsnepet, det här med att ha pojkvän, man behöver liksom inte anstränga sig, killarna kommer ändå!
Inte för att det spelar någon roll för jag har världens finste pojkvän som jag älskar över allt annat. En pojkvän som jag inte kan leva utan. Jag provade i 8månader men jag kunde ändå inte släppa honom eller tanken på honom, vi sågs med jämna mellanrum under de där 8 månaderna och de var under de stunderna jag mådde som bäst. När jag fick vara med honom, när han höll mig i handen, när han tittade mig i ögonen och bara log. Då var det nästan som att han tog andan ur mig och han fick mitt hjärta att slå hårdare.
Nej, det finns ingen som min Jonas och jag vill inte ha någon annan än min Jonas.
Och just nu saknar jag honom så mycket att det gör fysiskt ont. Hm, det kanske är därför jag har ont i kroppen? Det kanske inte är för att jag är utarbetad utan för att jag är utarmad på kärlek? Ja, vi kör på den, det låter finare...