Mental terror

Idag var det jag som skulle stänga på restaurangen. Så efter att jag kastade ut de sista gästerna strax efter 01 så höll jag på med allt som måste fixas innan man får gå hem. Gick ut på baksidan för att slänga sopor och höll på att sätta hjärtat i halsgropen. Varför? Jo, det var fullmåne!

Jag avskyr när det är fullmåne. Ända sedan jag var liten och började läsa Kalla Kårar-böckerna och fick lov att se skräckfilmer på tv så har min största rädsla varit varulvar. Jag klarar knappt av att se en varulv på tv, hur dåligt animerad den än är (tänker bla på den taniga lilla saken i en av Harry Potter-filmerna). Men ja, som sagt så skrämmer de skiten ut mig, de där varulvarna på tv. Men de värsta är ändå de som bor i mitt huvud, de som jag fantiserar fram så fort de blir fullmåne. De varulvarna är alltid av den värsta sorten: dubbelt så stora som en människa, blodtörstiga till max, sluga, snabba och framförallt tysta. De smyger sig upp bakom en utan att man hör det, för att sedan när man vänder sig om så drar de till en snabb höger med långa, vassa klor som river upp stora, blödande och pulserande sår nedöver ansiktet och halsen på en. En liten stund står man som helt fastfrusen, chockat tittar man ner på den blodiga massan som har bildats för att sedan lyfta blicken och stirra rakt in i de där gula, smala ögonen som bara lyser av mördarinstinkt och rovlust. Man hinner även få sig en glimt av det stora uppspärrade gapet som är fullproppat av oändliga rader med sylvassa tänder. Man känner hur varulvens heta andedräkt rytmiskt träffar en i ansiktet innan den slänger bak huvudet och ylar så där som bara varulvar kan, ett sånt där läte som får blodet att frysa till is och som får en att önska att man redan vore död för att slippe möta den varelse som uppbringar ett sådant läte. För en sådan varelse är inte av denna värld...

Sådana här bilder får jag i mitt huvud så fort det är fullmåne. Jag vet, jag vet, mitt förnuft säger även mig, precis som er, att varulvar inte finns. Men den emotionella delen av mig vägrar att låta sig överbevisas, den vägrar att rationalisera bort sin rädsla. Den håller envist fast vid sin teori "Ingen rök utan eld" - alltså, om det nu inte finns några varulvar, var kommer alla historier ifrån??

Så därför kommer jag nog fortsätta att vara livrädd så fort det blir fullmåne, för resten av mitt liv. För alldeles för ofta är den emotionella delen av mig starkare än den rationella.....


Bara att googla fram den här bilden fick mig att börja kallsvettas och gav mig hjärtklappning. Jag var tvungen att bildsöka på ponnyhästar för att försöka väga upp. Det gick sådär...