I´m a blank canvas, life can turn me into anything it likes

Jag är ett stort fan av tatueringar, tycker att det finns så många vackra och coola. Och jag vill ha fler en den endaste enda jag har, jag har många planer på var de ska sitta och hur de ska se ut. Det gäller bara att slå slag i saken. Och med tanke på att det tog mig 2,5år innan jag slog slag i saken förra gången så lär det ju dröja ett tag till innan min kropp får lite mer permanent konst på sig.
Men, det jag skulle säga var att ja, jag gillar tatueringar. Men scarification har jag aldrig varit ett stort fan av... Har aldrig riktigt förstått mig på folk som vill skära i huden så att det blir ärr och sedan strö salt och sånt i såren (bokstavligt talat) för att såren inte ska läka och så att det ska kunna få "tatueringsärr", alltså som en tatuering men gjord av ärr. Som ofta sticker upp, buktar ut. Och ingen färg annat än hudens egen.
Som sagt, inget stort fan av det. Men idag såg jag en bild som fick mig att omvärdera min inställning. Det var en väldigt vacker scarification. Nästan så att den får mig att vilja göra en sån själv...