Kan jag aldrig lära mig?

Vi har en man som brukar komma in på jobb, "Professorn" kallar vi honom. Han ser precis ut som jultomten med stort vitt skägg och en kalaskula till mage. Fast en hemlös jultomte. Med trasiga och skitiga kläder.
Men han har alltid pengar, han köper ofta ganska mkt så jag tvilar på att han faktiskt är hemlös.
Hursomhelst så hör han apdåligt och ser ännu sämre. När han ska titta på sina pengar så håller han dem alltid 3cm från ansiktet och han kan bara titta med ett öga i taget. Och han hör nästan aldrig vad man säger. Kanske kan ha att göra med åldern, han är visst 73år gammal...

Nu har han kommit in varje dag i över en veckas tid, ibland flera ggr om dagen. Idag efter att jag hade serverat honom "det vanliga" (naturell omelett, sallad, bröd, smör, liten skål med senap, svart thé med 2 påsar, serranoskina ocg fetasost) så undrade han om jag hade en minut.

"För jeg har sån fryktlig lyst til og drikke litt vin sammen med deg"
Varpå jag svarade att jag jobbade och inte får dricka vin under arbetstid.
"Nej, nej, inte nu. Men en annan gång! Eller thé om du hellre vill ha det?"
Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag ljög och sa att chefen har en policy om att vi inte har lov att träffa kunderna utanför arbetet.
"Men du trenger ju ikkje og si det till chefen!"
Nej, det gör jag ju inte, men jag kan inte bryta mot reglerna. Det vågar jag inte. sa jag.
"Men me kan gå en plass där ingen känner oss, där ingen ser oss. Kanske ute med Varften, ka tror du om det?"
Sa att jag verkligen inte kunde, chefens regler.
"Nu blir jeg skikkeligt skuffad (besviken). Jeg som hade sån lyst till det..."
Då fick jag lite dåligt samvete, så jag sa att vi får ses när han kommer in på jobb istället, när han äter hos mig.
"Ja, viss jeg får spisa här hos deg så blir jeg förnöyd". svarade han då med det största leendet någonsin.

Inte undra på att jag skaffar mig stalkers - jag kan ju inte säga ifrån och bara låta det vara bra så. Mango man är alltså....


My future husband?